varför börjar du inte chatta med mig? ska jag allti börja? nej! jag e inte ens intresserad av dej. så därför tycker jag att du ska börja snacka. du kanske inte vill snacka med mig, men det verkade inte som det sist vi chatta. nä, jag förstår mig inte på dej helt enkelt.

fan va jag känner mig tjock. är jag det? vene. svårt å veta, vill inte veta. men jag ska komma i form till lägret. det e bara det att jag känner mig tjock, egentligen e jag nog inte det. och vad spelar det för roll, ingen bryr sig, bara jag. so shit it.

Vi andas luften. den e kall och frisk. mina lungor fylls och jag känner hur min hals isar till för några sekunder. ja ser på dig att du känner samma kylande känsla. sedan blåser vi ut den igen. det kommer ingen rök ur våra munnar. det e inte minusgrader ute, men ändå e det kallt. en kall sommarnatt i mitten av juni. solen har gått ned och mörkret börjar falla och skuggorna lurar bakom varje träd. men jag e inte rädd, inte alls. det e omöjligt med dej vid min sida. jag kramar din hand och du vrider huvudet och ser mig i ögonen. de e bruna och stora. jag kan se min egen spegelbild i dess glänsande yta. du tittar rakt på mig. jag besvarar din blick och ler. du ler tillbaka.

Sedan lutar du dig fram. jag vet vad du vill och gör likadant. våra näsor möts i en långsam rörelse. mina ögon är slutna, dina med. vi behöver inte se, bara känna. min hand letar sig upp mot din nacke. du håller min midja och vi står nära varandra. det känns härligt. vi behöver inte göra ngt mer, bara stå sådär. det räcker med att veta att du gillar mig, för jag tycker om dig. 

Det här var en sommarnatt i min värld. den går alltså inte att kalla "på riktigt". men vad spelar det för roll? jag njöt varenda stund, tills jag vaknade upp i verkligheten. 

Till en värld av fantasi drömde hon sig bort.

Iväg från allt och alla.

Hon kunde inte tänka, inte på något annat, hon var som fäst.

Fastklistrad vid honom, han som inte fanns.

Hon visste inte, inte säkert.

Han som så många gånger hade besökt hennes drömmar; vem var han?

Hon visste inte.

Fanns han på riktigt, var han mänsklig, gick han att känna?

Att känna genom beröring, eller var den känslan som han förmedla något som hon själv hade framkallat?

Hon visste inte, inte säkert, men ändå så var hon övertygad.

ett, två, ett, två...hallå.... är det ngn som hör mig? jaha vad bra.

Go'kväll. läget bra på mig? hmm, JAG FATTAR DET INTE! min kropp vänds ut och in och mina inälvor blandas runt i en röra samtidigt som huvudet snurrar som en basketboll på fingret. jag känner mig yr, väldigt yr. runt omkring mig snurrar verkligheten. jag vill stanna den, men det går inte.

Vad är det för värld vi lever i? jag bara undrar... ena stunden kan man känna sig fullt glad och vara den lyckligaste i världen och en sekund efter är det som att leva i misär. håller ni med? ja, stackars oss. stackars, stackars, stackars oss. det är så synd om oss. MEN va fan: VAR INTE SÅ JÄVLA EGOTRIPPAD. för en gångs skull,tänk på någon annan. barn svälter, barn dör, kvinnor blir våldtagna och... nä låt inte som ngn fucking rättvise människa som tror sig kunna bekämpa hela världen. alla ska ha det bra, alla ska få smaka. fan det finns ingen framtid som en sådan människa, du blir nedtrampad av alla feta gubbar som sitter vid sina skrivbord och smuttar på sin exklusiva konjak. men nu låter jag som en krossras av feminist och frhetskämpare, vad ska detta sluta. 

hur tänker jag, vem är jag, fan vad det snurrar, när tar det slut? det känns som om jag har ett helt grannkvarter inne i huvudet och alla vill säga sitt. är jag skittsofren? hur stavas det jävla ordet? jaja. men HJÄLP, behöver jag hjälp. har jag fler personer i huvudet? tänk!... va coolt.hah, nice. jag är fler personer än en. jag kan tänka mycket bredare än bara en.  grymt. nu tar jag mig an världen. nijhihi. oop. 

Tja. Jag fick just lite av en uppenbarelse, eller ngt i den stilen. det var när jag satt på toan som jag insåg att man borde vara glad över att man finns till. att man ens få erbjudandet att leva, vara lycklig och älska. om man tänker efter så e den gåvan ganska otrolig egentligen, för tänk motsatsen; att inte finnas alls, att inte existera.  

Jag åt idag en semla på SOUK med mina kära vänner. vi pratade och stojjade om allt mellan himmel coh jord, men med en fokusering på minnen från förr. om hur vi hade lekt när vi var små. min gräddiga bulle smakade mkt bra och hade precis den rätta storleken; exakt så stor så att man inte mår illla.  efter fikan spatserade vi omkring bland kläderna och kikade. mysigt, men efter ett tag blev bena trötta och vi begav oss hemmåt.

Det här var en trevlig eftermiddag och en bra avslutning på den härliga fredagen som råkade vara min födelsedag. -se där! ja, tiden går allt snabbare och snabbare.

Nu ska jag äta oxfillé med klyftpotatis och bianeise-sås med min familj och sedan avsluta middagen med en chokladtårta:) -mums! därefter blir det för hoppningsvis några presenter...!

Men fan va jag klagar. din fucking egotrippade jävel, en sån idiot jag e. och så svär jag oxå...det e för tragiskt. fint språk ska det vara. FY FY FY! hur som helst. jag måste ta tag i mitt skin och släppa in livets glada dagar. ta vara på dagen! gör en annan människa glad genom att sprida din glädje! det e vad jag ska tänka på imorn, för om alla tänker som jag så är vi ett steg närmare the Purple Peace   !